missmoa!

det kommer att sticka i vissas ögon

Det är så extremt viktigt att känna sig värdefull. Att känna sig tillräcklig och att känna sig accepterad för just den man själv är. Hur man än ser ut, vilket kön man än anser sig att vara eller att inte vara, kroppsstorlek, långt eller kort hår, mörk eller ljus röst - HUR MAN ÄN ÄR. Att få bli och känna sig accepterad för den man är och inte behöva jämföra sig med andra och på det sättet trycka ner sig själv - det är så viktigt.

Att bli behandlad på ett sätt som får hela ens själ att vilja flyga ut ur kroppen är något som borde straffas lika hårt som ett mord. Att döda någons lycka och släcka gnistan hos någon genom ord bör straffas lika hårt som ett skott riktat mot hjärtat. 

Jag vet hur dagarna kan kännas och hur hårt orden präntas in i kroppen som får tankarna att vrida och vända på sig. Jag VET hur man mår när kommentarer läggs, skitsnack sprids, rykten skapas och hur skratt låter bakom ryggen i korridoren. Att veta att vad jag än säger eller gör så kommer det att behandlas på ett sätt som kommer få mig att gråta kvällarna ut i mammas famn med en önskan att jag aldrig mer ska behöva ta mig till samma plats igen nästa morgon för att kanske behandlas på samma sätt, eller värre. Jag vet hur det känns att gång på gång inte känna sig accepterad för den man är. Jag vet hur dom där orden känns, dom där orden som skulle kunna liknas som ett skott i magen. Jag vet hur ont det gör och hur länge det fastnar och stannar kvar.

& egentligen handlar inte detta inlägg om mig och om min historia. Den där historian jag knappt vågar prata öppet om längre, den där historian som är så lång och nästan är omöjlig att korta ner. Den där historian som kommer göra att jag inte vill blicka tillbaka till stunder i min barndom som förstörde stora delar i mitt liv. MEN egentligen så vill jag berätta. Inte berätta ord för ord, detalj för detalj MEN berätta om hur mycket styrka som tillkommit under dessa år. Hur mycket starkare vi är, vi som har stuckit ut ur mängden och fått folk att vilja kasta ur varenda onda ord som har grott inombords när dom på något sätt inser att vi är starkare än dom. FÖR DET ÄR SÅ DET ÄR. 

Vi är och har alltid varit starkare än dom. Högre upp än dom. Ett steg längre fram än dom. - tro mig eller ej, men att läsa detta kommer att sticka i vissas ögon. 

DET ÄR SÅ VIKTIGT ATT PRATA OM DET. Vuxna måste bli mer uppmärksamma, lärare som föräldrar. Vuxna människor som kan göra sin röst högre än vad någon annans är under 18. Samhället måste gå ihop och stoppa det som sker hos ungdomar och barn idag som egentligen inte alls borde ske. Det är så extremt viktigt att visa kärlek, ge tröst och stöd. För hur svårt det än kan vara att förstå någon som varje gång blir påmind om hur litet värde man har så är det något som skulle kunna liknas som ett mord på tron, hoppet och kärleken i kroppen. Som att långsamt ta död på någon genom att få personen att lida länge, varje dag. OCH DET ÄR FAKTISKT BARA VI SOM KAN HJÄLPA. Det är faktiskt vi, varenda en, som kan hjälpa, kan finnas där och kan säga stopp, nej och sluta. 

Jag vet hur ensam och bortglömd man kan känna sig. Oavsett hur hög grad av utstötthet och kränkning som man blir med om så vet jag idag att man aldrig är ensam även fast man tror och känner så. Det är så otroligt viktigt att komma ihåg att det finns alltid en anledning till att folk vill förstöra för en genom retningar, knuffningar, skitsnack och rykten just för att du har något som dom inte har. Något som sticker i deras ögon av avundsjuka som förvandlas till ilska och hat. Det är tufft att ständigt behöva känna sig i vägen, ful och konstigt MEN i själva verket är det du som har något som dom inte har. Du är något som dom inte är. Du är den personen som dom väljer att lägga all sin energi på, spendera alla sina dagar på, slösa bort i stort sätt deras liv på genom att försöka på ett eller annat sätt att nå upp till den nivån som du är på. Nå upp till dig och sedan dra ner dig. Steg för steg av din pyramid som dom varje dag försöker klättra upp på. - Om vi vänder på allting så är det ganska komiskt. Du är så speciell för dom att deras liv går ut på dig medans du lever vidare ditt liv och gör så att dom mer och mer kokar av någon slags avundsjuka som omvandlas till hat. Du kan ju inte göra något åt det, att du är bättre, starkare och mognare än dom på alla sätt och vis. DET är så otroligt viktigt att påminna sig själv om. Påminna sig själv om att kronan ligger på ditt huvud och att dessa trakasserier som du dag ut och dag in måste bekämpa är från små små personer som försöker sträcka sig över din makt. Det är svårt. Det är jättesvårt. Man kommer aldrig må lika bra som någon som har levt på rosa moln har gjort och det kommer vara ärr som finns med under hela livet. MEN man måste komma ihåg den där kämpar glöden som ingen annan någonsin kommer ha lika mycket som du. Det är skit att det är pga att man ska behöva utså en förjävlig vardag med hårda ord som slår en i magen för att få bli så stark. MEN det är ett bevis på att allt det dom säger är FEL eftersom du klarar dig igenom det. Oavsett hur mycket du gråter med svårigheter att andas så är det bevisat att DU ÄR BRA, DU ÄR VÄRDEFULL OCH DU ÄR STARK. 

 

Idag äter jag antidepressivt av olika anledningar och än av dom anledningarna har skapats av traumatiska själ. Trauman som en del har med min skolgång att göra, mina minnen från korridorerna, mina påminnelser som jag fick på sociala medier om hur fult jag pratade pga att jag läspade, hur falskt jag sjöng pga att jag vågade sjunga, hur ful jag var pga min acne, hur lite värd jag var pga både det ena och det andra. Det fanns alltid en anledning till att försöka nå den där knappen som fick mig att känna mig osäker på mig själv. Det finns mycket inom mig nu som säger att jag bör kasta allt jag har skrivit och bara vara tyst för att inte behöva bli stämplad igen eftersom att det är så det är och alltid har varit. OCH det är just DET som är fel. Jag ska visst skriva, prata och berätta om detta. Jag ska visst få stå här idag efter allt som hänt och händer. Att kunna återberätta för att dels få andra att inse att något måste göras men att också få någon som kanske var eller är som den 12 åriga Moa jag var att inte känna sig sådär obeskrivligt ensam. 

Det är såklart att jag hatar alla dom som både då och nu förstörde och förstör mitt liv för att dom fick det dom ville. Dom fick se mig ledsen, nedtrampad och osäker. & jag kommer alltid att hata dom. MEN jag har så extremt mycket att tacka för. OCH det är något som ingen av dom själva kommer att någonsin vilja förstå. 

Jag är fortfarande rädd för att få uppleva de händelser som jag en gång i tiden fick uppleva och jag kommer alltid ha kvar den känslan långt inom mig oavsett hur mycket jag går till en psykolog. MEN jag blir för varje dag som går lite lite starkare bara genom att jag nu ikväll har vågat skriva HUR BRA jag och alla ni andra är. Det är klart att jag inte har kommit bort från det och mår helt bra idag oavsett vad som hände förr, men jag vet att varje dag blir jag starkare. Precis som alla andra som också brottas med sin vardag. 

Om några år så kanske det är jag och du som är chef på det där jobbet som en av dom som en gång förstörde våra dagar vill jobba på. Då är det vi som kommer sitta där på våra snurrande stolar med fötterna på skrivbordet och säga - "nej tyvärr" och vända på klacken och gå för att vår karriär är något som tagit en bättre fart än vad deras har. Sorry not sorry. 

 

NI ÄR BÄTTRE ÄN BÄST. FINARE ÄN FINAST. VÄRDEFULL VÄRDEFULL VÄRDEFULL. - Alla förtjänar kramar SÅ GE VARANDRA DET. 

 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas