missmoa!

Kategori: tankar och funderingar

livet är inte ibland som en dans på rosor

Hej på er! åhh jisses, nu är det ett tag sedan ni hörde något ifrån mig. Har varit väldigt frånvarande här på bloggen länge nu och har ständigt kommit tillbaka med att säga "förlåt" och sen säga att jag lovar att bättra mig. Men egentligen ska jag inte behöva lova något alls egentligen eftersom min blogg ska vara något som ska få mig att må bra. Ett sätt för mig att kunna skriva av mig på när jag behöver och vill. & om jag inte behöver, vill eller orkar så ska ju det såklart vara okej. - och så är det lite just nu. 

Jag har inte bara varit frånvarande på bloggen utan jag har även börjat vara väldigt frånvarande i skolan då jag knappt har gått i skolan denna vecka. I söndags låg jag i soffan och skulle precis gå och lägga mig när allting brast inom mig. Den där fasaden utanpå som egentligen bara innehåller en massa ångest på insidan bara gick sönder och kvar låg jag i fosterställning i soffan med gråten nertryckt i kudden. Jag sa till mamma att jag inte orkar mer. Jag sa att jag är för trött, jag är för vilsen i min själ och jag orkar verkligen inte mer. & så är det. Jag har tappat all energi och ska jag vara helt ärlig så känner jag igen mig på alla symtom till att vara utbränd. - kanske jag är det? det kanske är såhär min kropp reagerar, genom att bli trött och visa total orkeslöshet. För jag orkar ingenting längre. Oavsett hur mycket jag sover så är jag lika trött ändå. Jag har migrän varje dag, ont i ögon och huvud. Kroppen känns svag. Så mamma tog beslutet åt mig, - att vara hemma så mycket som möjligt nu dessa veckor som är kvar av terminen. Göra det sista proven men annars bara vara hemma om dagarna. Om jag orkar någon dag, någon timme, så är det bra. Men om jag inte gör det så behöver jag inte oroa mig för min frånvaro i skolan. Jag har haft kontakt med alla mina lärare i princip och berättat läget och jag är glad och tacksam över all fin bemötande som jag har fått. Det underlättar! 

Så inte nog med att jag är frånvarande på bloggen som jag annars i princip aldrig är så är jag nu väldigt frånvarande i allt jag annars gör i vardagen. Jag behöver vila. Vila huvudet, vila psyket och vila kroppen. För just nu har jag kommit till den tid då ingenting känns kul då jag inte orkar. Att gå med ständig huvudvärk som skulle få vem som helst att bara vilja gråta gör att ingenting blir särskilt roligt och motiverande, inte ens träning som annars får mig att må bra. Skulle träna lite igår och kände inte alls igen min kropp.. kände mig svag och orkeslös vilket inte alls är en känsla som jag brukar känna vid träning. Då brukar styrkan kunna rädda mitt psyke och det får mig att må bra. 

Så nu ska jag lyssna på allt vad min kropp har försökt att säga. Ska till läkaren på bup på fredag och även prata med min psykolog då också vilket känns bra och behövligt. Med tre veckor kvar till ett sommarlov så ska jag klara detta. Oavsett om det handlar om att ligga i soffan dessa tre veckor och sova fler timmar än vad jag någonsin har fått på ett dygn. - om det är det som behövs, så gör jag det. 

Nu vet ni - livet är ibland inte alls som att dansa på rosenblad.. ibland hamnar man på de där äckligt jobbiga taggarna. 

(ni har väl dock inte missat mitt och Amandas senaste avsnitt på vår podd?? där vi pratar om just den där psykiska ohälsan som har drabbats oss båda. & att vi slår fast vid att vi är INTE ensamma om att må dåligt ibland! EN DANS PÅ ROSOR på youtube eller gå in på vår hemsida http://endansparosor.worldpress.com )

Vi hörs när vi hörs älskade ni! - Kom ihåg att ta hand om er, jag har insett nu hur viktigt det är så glöm inte er själva mitt i alltihopa!! KRAM

gränsen är nådd

Hej på er! Det har varit en hel del tystnad här på bloggen de senaste dagarna och det är av anledningen till att min energi och ork inte har funnits där. Jag känner verkligen hur min kropp inte alls hänger med och orkar mina vardagar längre, som att jag är nått min gräns på kontrollerad utmattning. Ni vet, man kämpar och kämpar hur länge och mycket som helst & någon gång tar det stopp. Som att orken tar slut och kvar sitter man med en kropp som man inte känner igen, som att jag vore medvetslös av trötthet. & det påverkar ju verkligen ALLT i mitt liv. Jag har ingen ork i skolan, har svåra koncentrations svårigheter, stressad pga att jag inte orkar plugga pga att jag är så orkeslös, jag orkar inte vara glad och vara mig själv med kompisar för jag känner mig så utmattad och jag har till & med tappat glädjen och orken till att ta mig till dansträningarna.. ALLT verkligen påverkas och det förstör mig.

Hade en allmänt trevlig valborg men mina förväntningar var troligen för höga vilket resulterade till att jag istället fick en hel del ångest på kvällen. Vet inte vad som hände men jag kände mig gråtfärdig en hel del från & till under den mesta tiden av kvällen vilket förstörde känslan av att ha en kul valborg. Tur att Edvin var med, kände mig mer trygg då ifall något skulle hända. Han är ju van och vet hur jag fungerar & vet vad jag mår bra av så det kändes skönt. Det var ju såklart stunder då jag mådde lite bättre osv, det kom och gick hela tiden. Men vi hade otroligt tur med vädret må jag säga!! strålande sol vilket gjorde det trevligt när vi var i parken och hade lite picknick.

Men som sagt, det är mer tyst än vanligt här på bloggen just nu och det är av den anledning att jag är utmattad i hela kroppen. Har läst lite olika saker och fick syn på en lista som forskare har räknat ut, "7 tecken på att du börjar bli utbränd". & allt passade in på mig vilket bevisade en hel del att jag kanske inte mår så bra alls. Detta gör mig så frustrerad på en och samma gång, jag menar, om jag vore 45 år nu istället för 17 så skulle min chef be mig att sjukskriva mig för att det är viktigt att jag tar hand om mig istället för att jobba. Däremot, om man är 17 år så ser det inte alls ut på samma sätt. Om man är 17 år och anser sig själv som utmattad så tas det inte på lika stort allvar så som vuxna gör för andra vuxna. Om man är tonåring så är alltid alla anledningar i princip just det, att man är tonåring. & fine, jag kan sjukskriva mig från skolan om jag vill men problemet blir ju då att jag missar min skolgång och har ingen behörighet till att ens starta ett eget liv. Allvaret är inte lika stort som det är när en 45 årig, 3 barns förälder säger att de gått in i väggen eller är utbrända. För mig är det ingen skillnad?

Sitter iallafall nu i skolan och väntar på att börja min sista lektion för dagen, min kropp känns förlamad av orkeslöshet och om någon skulle fråga hur jag mår så skulle jag börja gråta direkt. 

Ville bara dela med mig lite av vad som händer just nu. För vissa kan det här bara låta som en hel del klagomål och att jag bara ber om uppmärksamhet.. jag vet, det är därför jag är så öppen om mig själv och hur jag mår just för att det ska sluta vara så tabubelagt att må dåligt. Ibland mår man inte bra och då borde man få berätta det utan att någon ska tro att jag endast bara söker uppmärksamhet. Samma sak som jag berättar om något bra eller hur bra jag mår någon dag så är det lika som att jag någon gång skulle prata om något dåligt. Det behövs pratas om, därför pratar jag om det. 

Har en psykologtid och tid hos läkaren nästa fredag på bup, känns långt dit men samtidigt skönt att jag får gå dit. Det var ett tag sen nu så det är verkligen välbehövligt. 

Hoppas ni mår bra, det är ni värda att göra. Kom ihåg att försöka leva i nuet om det är en dag som känns bra. Det är lätt att man glömmer bort de dagar man faktiskt mår bra på och endast fokuserar på allt dåligt. & om det är så att det inte alls känns så bra idag så är det också okej. Du är inte ensam, även fast det kan kännas så. Uppmaningen till er alla blir att försöka se till så att alla i din omgivning har fått en kram idag, fått känna en känsla av omtanke och kärlek från någon. DET ÄR VIKTIGT. - Kram

 

Liten Moa

det ända den här lilla tjejen oroade sig för allra mest och som gjorde ont var skrapsåren hon fick på knäna eller nypen från lillasyrran när hon ville retas av kärlek. Idag gör det ungefär lika ont att falla ner i sängen och aldrig någonsin vilja komma upp, så som skrapsår på knäna kändes. Idag är nypen i armen förändrade till att inte alls vara av kärlek utan istället av ångest så trycks naglarna in i skinnet av henne själv när hon egentligen skriker inombords. Att sova är idag något hon vill göra hela tiden för att komma bort från verklighetsvärlden, som att fly undan från livet i en liten stund men tjejen på bilden ville aldrig sova då dagarna var som en lek som hon aldrig ville ta slut. Tjejen på bilden vet inte om vad som väntar henne men jag vet exakt. Jag vet att hon är en riktig kämpe. Jag vet att hon kan och kommer klara så mycket de närmaste 12 åren. Men ibland önskar hon att skrapsåren på knäna skulle uppkomma hellre än att varje morgon behöva svälja medicinen som ska få henne att må bra. Skrapsår på knäna behöver ju bara lite omplåstring och några blås och sen kan man gå igen.

M som i musik, M som är Moa, M som är MIG

Musik är verkligen allt och lite till. Något jag aldrig någonsin kan leva utan, något som får mig att kunna leva. Musik har alltid funnits där och finns alltid där. Musik är som att sätta ord på känslor som annars inte går att beskriva, som att lyssna på sitt inre när man knappt förstår själv vad man känner. Jag är musik. Mitt liv går ut på musik. - Jag vore ingenting utan det, jag är ingen utan det. Det är så magiskt på något sätt, hur något kan få ens själ att flyga ut ur kroppen och fångas av något som är så vackert. Musik ÄR magiskt. 

Här är några utav mina favoriter just nu! både lugna, djupa och såna som ger härliga sommarfeelings!! 

   

 

 

ALLTID VIKTIGT. EXTRA VIKTIGT.

Det är sjukt. Det är läskigt. Det är obehagligt. Det är skrämmande. Det är så nära oss så det gör att det är extremt svårt att ens förstå vad som hände. En lastbil, en förare och fyra döda. Sverige. Vårt fina, lugna Sverige. Stockholm. Vårt fina, vackra Stockholm. Mina tankar går till alla de drabbade denna dag. Alla som var där, alla som ligger på sjukhus av skador, anhöriga som har mist en viktig och betydelsefull person och framför allt så lägger jag en extra tanke på de fyra personer som var värda ett så mycket längre liv men som tyvärr fick lämna oss igår. Gårdagens händelse som lämnade en mörk och dyster skugga över Sveriges befolkning med en skräck i ögonen. Så overkligt, så oförståeligt och så otroligt sorgligt.

- KOM IHÅG ATT TA EXTRA HAND OM VARANDRA ALLIHOPA. DET ÄR SÅ VIKTIGT ALLA DAGAR MEN FRAMFÖR ALLT IDAG. Ge trygghet, närhet och kärlek. ALLTID VIKTIGT. EXTRA VIKTIGT.

Bildresultat för take care quotes

...

Oavsett allt som har hänt så måste vi ändå försöka att leva ett liv utan rädslor. För vissa kanske det tar längre tid än för vissa andra men vi kan tillsammans försöka fortsätta leva det liv som vi levde minuten innan Sverige skakades. Det måste gå, vi får inte vara rädda!

Min dag igår var, trots allt hemskt som hände, väldigt bra. Efter skolan åt jag och Celine en middag på China Garden och satt och pratade om allt och inget. SUPERmysigt!! sedan åkte vi vidare till kyrkan där vi möttes av mycket kärlek som alltid. Älskar verkligen att följa med dit och få vara där, det är så otroligt obeskrivligt härligt och mysigt. Det är svårt för någon annan som inte har fått uppleva det som jag känner när jag är där, men kort förklarat så är det så kul och så härligt! OCH SÅ MYCKET KÄRLEK OCH OMTANKE. 

Efter kyrkan igår så åkte jag med Celine hem och vi hade en myyskväll med godis, läsk och sims 4 fram till kl 02, haha! Visst låter det som en toppen start att fira in påsklovet på!!!?? Vi vaknade dock vid 08 men det var faktiskt skönt att börja dagen tidigt! Till frukost gjorde vi också bananpannkakor och smoothie vilket var MUMS!! Sedan har vi bara haft en otroligt chill lördag. Kollade på ett Parneviks avsnitt, gick en promenad med Lussie (hennes hund, hon jag var hundvakt åt på sportlovet) och sen kollade vi på Grease då Celine inte hade sätt den tidigare (sjukaste). Så en toppen bra fredag och lördag med andra ord OCH NU ÄR DET ÄNTLIGEN PÅSKLOV. - pustar ut och tar flera djupa andetag. 

Celine är en så otroligt fin vän, skriver det efter varje gång vi umgåtts men det är så sant och jag tycker att det är viktigt att verkligen visa uppskattningen som finns till vissa människor som man har i sitt liv, & i mitt fall så är en av de människor Celine!! - så otroligt betydelsefullt att ha en så fin vän. 

Edvin kom hit nu ikväll och vi har ätit middag och har nu landat i soffan. Ska alldeles strax sätta på mig ytterkläder för att gå ut till fåren och lammen för att ge lite mat till de två flasklammen som vi har då mamman till dom har fått mjölkstockning och i & med det så kommer det ingen mjölk från henne. Så det blir gosigt att sitta där med dom, lammen blir så OTROLIGT glada när man kommer ner!! MYS

Vi hörs imorgon fina ni. & kom ihåg att ta hand om varandra hörni. DET ÄR VIKTIGT & SPECIELLT NU. Känn dig inte ensam, vi alla ska och behöver finnas för varandra! KRAM

 

ångest i dagar / nu är det min tur.

Hej på er! först vill jag bara säga förlåt för en frånvaro här på bloggen i nån dag men måendet har verkligen inte vart på min sida denna vecka hittills. Eller nej jag ska egentligen inte behöva säga förlåt. Min blogg är ju till för mig och något som jag ska ha som nöje och något jag ska ha när känslor behövs skrivas ut. Så lika många gånger som jag säger att ni andra ska ta hand om er så måste ju såklart jag också det.. kroppen mår inte så bra just nu helt enkelt och det måste jag såklart lyssna på. 

Har börjat få extremt mycket ångest och har haft det i 2 dagar nu. Det kom extra mycket igår kväll och har hållit i, i stort sätt hela dagen idag. Det kom som en tung sten från ingenstans och la sig rakt på bröstkorgen. En känsla av kvävning började att uppstå. Dum som jag är så försöker jag inte känna efter innan eller göra övningar som min psykolog alltid tjatar på mig om att jag måste göra. När ångesten kommer glömmer jag oftast bort hur eller vad jag ska göra. Som en blackout och en förvirring mellan allt börjar istället uppkomma och så sitter jag där och känner känslor som jag inte vill känna. 

Imorgon ska jag till psykologen igen. Äntligen. Har inte varit där på länge nu. Har börjat med en behandling som heter EMDR (en traumabehandling) och det ska vi fortsätta med imorgon. Däremot kom jag på idag att jag hade fått en uppgift till nästa gång, alltså till imorgon, som jag skulle ha behövt göra. Får ångest över tanken på hur psykologen kommer bli ännu en gång frustrerad på mig. Jag som är så fruktansvärt dålig på att göra alla uppmaningar som min psykolog ger efter varje gång. Saker som ska få mig att må bra men som jag är så fruktansvärt dålig på att göra. Jag förstår inte varför, men jag har så fruktansvärt svårt att göra det. Jag känner aldrig när ångesten kommer och när den väl kommer så blir jag som förlamad i tankarna och helt plötsligt så fungerar inte kroppen som den ska. 

Imorgon börjar jag 12. Har svenska nationella i muntliga delen och jag ska hålla ett tal inför klassen om val som påverkar framtiden. Om min framtida fantasivärld som jag vill göra till verklighet. Sen ska jag hem. Plugga på ett prov jag absolut inte alls känner att jag kommer att klara, historia är INTE min grej. 

Jag må vara så duktig på att uppmana alla andra till att älska sig själva, ta hand om varandra och tro på sig själva. - nu är det min tur att göra det också. Ta hand om mig själv. Det är min tur. 

Halva veckan har snart gått. Jag kämpar bokstavligen in i det sista med äckligt mycket motstånd. Men jag kommer nog klara det - och om jag inte gör det så är det såklart okej det med, då behöver kroppen  min hjälp.

Kramisar xoxo 

Hur mår din kropp idag? / VECKANS UTMANING

Hej på er! Hoppas det är superbra med er, varenda en av er som läser!! Det är SÅ viktigt att ta hand om varandra och er själva. Kom ihåg det.

Idag har jag ännu en dag kämpat mig upp ur sängen och tagit tag i dagen. Tagit tag i en dag som jag varken har valt att ta mig igenom eller har någon som helst kick i hur bra denna dag kommer sluta. Vaknade med samma huvudvärk som jag hade kvällen innan då jag somnade vid 21 av smärta i bihålor och huvud. Samma smärta vaknade jag med. "Bit ihop Moa" - det var det jag gjorde. Under hela dagen har jag känt mig så omänskligt trött. Tröttare än vad någon annan skulle förstå. Utmattad i hela kroppen precis som om jag vore förlamad på ett sätt. Armar känns tyngre att lyfta, ben känns tyngre att gå med och huvud känns trögare att tänka med. Som om jag bokstavligen inte skulle ha sovit på 3 dygn trots att jag sov ungefär 2 timmar mer än vad jag brukar göra. 

Jag slutade dagen i skolan kl. 12.30 som tur var. Annars hade jag åkt hem tidigare då jag och kroppen verkligen inte kunde samarbeta. Jag förstår den inte. Mamma hämtade mig vid skolan, tur det, annars hade jag somnat på bussen till slutstationen och fått åka ett varv tillbaka. Inte alls min typ av dag idag på något sätt alls. 

Det som däremot känns som en lättnad är att jag mitt i all huvudvärk och utmattningssymtom så fick jag äntligen klart labbrapporten som ska in på fredag vilket gör att jag får tid över att lägga fokus på mitt svenska tal till nationella provet. Tack kroppen för att du orkade trots allt. 

Hörni, hur mycket jag än säger att det är viktigt att ta hand om sig så må jag vara den sämsta personen som faktiskt gör det. Idag var det jag som egentligen hade behövt ta hand om mig själv. Lyssna på att idag orkade jag inte. Lära mig att acceptera och lyssna. 

Min utmaning till er denna vecka blir 2 stycken: 

1. TA HAND OM ER SJÄLVA. Lyssna, känn efter, acceptera. Det är såå viktigt om någonting inte stämmer. Anpassa din dag utifrån hur kroppens mående är. Det går inte att trycka gasen i botten om det knappt finns någon bensin kvar i bilen. - Samma sak med din kropp. 

2. Ge kramar till varandra. KRAMAS. Finns där för varandra. Lyssna och ge stöd. TA HAND OM VARANDRA. Ni har ingen aning om vilken tuff dag kompisen bredvid dig går igenom eller vad hen håller på att brottas med inom sig själv. - Alla förtjänar en kram. Flera kramar. Kramar som ger styrka - Alla kramar ger styrka. 

 

Nu ska jag försöka ta hand om mig själv - lyssna och anpassa saker utifrån hur min kropp mår idag. Kram!

det kommer att sticka i vissas ögon

Det är så extremt viktigt att känna sig värdefull. Att känna sig tillräcklig och att känna sig accepterad för just den man själv är. Hur man än ser ut, vilket kön man än anser sig att vara eller att inte vara, kroppsstorlek, långt eller kort hår, mörk eller ljus röst - HUR MAN ÄN ÄR. Att få bli och känna sig accepterad för den man är och inte behöva jämföra sig med andra och på det sättet trycka ner sig själv - det är så viktigt.

Att bli behandlad på ett sätt som får hela ens själ att vilja flyga ut ur kroppen är något som borde straffas lika hårt som ett mord. Att döda någons lycka och släcka gnistan hos någon genom ord bör straffas lika hårt som ett skott riktat mot hjärtat. 

Jag vet hur dagarna kan kännas och hur hårt orden präntas in i kroppen som får tankarna att vrida och vända på sig. Jag VET hur man mår när kommentarer läggs, skitsnack sprids, rykten skapas och hur skratt låter bakom ryggen i korridoren. Att veta att vad jag än säger eller gör så kommer det att behandlas på ett sätt som kommer få mig att gråta kvällarna ut i mammas famn med en önskan att jag aldrig mer ska behöva ta mig till samma plats igen nästa morgon för att kanske behandlas på samma sätt, eller värre. Jag vet hur det känns att gång på gång inte känna sig accepterad för den man är. Jag vet hur dom där orden känns, dom där orden som skulle kunna liknas som ett skott i magen. Jag vet hur ont det gör och hur länge det fastnar och stannar kvar.

& egentligen handlar inte detta inlägg om mig och om min historia. Den där historian jag knappt vågar prata öppet om längre, den där historian som är så lång och nästan är omöjlig att korta ner. Den där historian som kommer göra att jag inte vill blicka tillbaka till stunder i min barndom som förstörde stora delar i mitt liv. MEN egentligen så vill jag berätta. Inte berätta ord för ord, detalj för detalj MEN berätta om hur mycket styrka som tillkommit under dessa år. Hur mycket starkare vi är, vi som har stuckit ut ur mängden och fått folk att vilja kasta ur varenda onda ord som har grott inombords när dom på något sätt inser att vi är starkare än dom. FÖR DET ÄR SÅ DET ÄR. 

Vi är och har alltid varit starkare än dom. Högre upp än dom. Ett steg längre fram än dom. - tro mig eller ej, men att läsa detta kommer att sticka i vissas ögon. 

DET ÄR SÅ VIKTIGT ATT PRATA OM DET. Vuxna måste bli mer uppmärksamma, lärare som föräldrar. Vuxna människor som kan göra sin röst högre än vad någon annans är under 18. Samhället måste gå ihop och stoppa det som sker hos ungdomar och barn idag som egentligen inte alls borde ske. Det är så extremt viktigt att visa kärlek, ge tröst och stöd. För hur svårt det än kan vara att förstå någon som varje gång blir påmind om hur litet värde man har så är det något som skulle kunna liknas som ett mord på tron, hoppet och kärleken i kroppen. Som att långsamt ta död på någon genom att få personen att lida länge, varje dag. OCH DET ÄR FAKTISKT BARA VI SOM KAN HJÄLPA. Det är faktiskt vi, varenda en, som kan hjälpa, kan finnas där och kan säga stopp, nej och sluta. 

Jag vet hur ensam och bortglömd man kan känna sig. Oavsett hur hög grad av utstötthet och kränkning som man blir med om så vet jag idag att man aldrig är ensam även fast man tror och känner så. Det är så otroligt viktigt att komma ihåg att det finns alltid en anledning till att folk vill förstöra för en genom retningar, knuffningar, skitsnack och rykten just för att du har något som dom inte har. Något som sticker i deras ögon av avundsjuka som förvandlas till ilska och hat. Det är tufft att ständigt behöva känna sig i vägen, ful och konstigt MEN i själva verket är det du som har något som dom inte har. Du är något som dom inte är. Du är den personen som dom väljer att lägga all sin energi på, spendera alla sina dagar på, slösa bort i stort sätt deras liv på genom att försöka på ett eller annat sätt att nå upp till den nivån som du är på. Nå upp till dig och sedan dra ner dig. Steg för steg av din pyramid som dom varje dag försöker klättra upp på. - Om vi vänder på allting så är det ganska komiskt. Du är så speciell för dom att deras liv går ut på dig medans du lever vidare ditt liv och gör så att dom mer och mer kokar av någon slags avundsjuka som omvandlas till hat. Du kan ju inte göra något åt det, att du är bättre, starkare och mognare än dom på alla sätt och vis. DET är så otroligt viktigt att påminna sig själv om. Påminna sig själv om att kronan ligger på ditt huvud och att dessa trakasserier som du dag ut och dag in måste bekämpa är från små små personer som försöker sträcka sig över din makt. Det är svårt. Det är jättesvårt. Man kommer aldrig må lika bra som någon som har levt på rosa moln har gjort och det kommer vara ärr som finns med under hela livet. MEN man måste komma ihåg den där kämpar glöden som ingen annan någonsin kommer ha lika mycket som du. Det är skit att det är pga att man ska behöva utså en förjävlig vardag med hårda ord som slår en i magen för att få bli så stark. MEN det är ett bevis på att allt det dom säger är FEL eftersom du klarar dig igenom det. Oavsett hur mycket du gråter med svårigheter att andas så är det bevisat att DU ÄR BRA, DU ÄR VÄRDEFULL OCH DU ÄR STARK. 

 

Idag äter jag antidepressivt av olika anledningar och än av dom anledningarna har skapats av traumatiska själ. Trauman som en del har med min skolgång att göra, mina minnen från korridorerna, mina påminnelser som jag fick på sociala medier om hur fult jag pratade pga att jag läspade, hur falskt jag sjöng pga att jag vågade sjunga, hur ful jag var pga min acne, hur lite värd jag var pga både det ena och det andra. Det fanns alltid en anledning till att försöka nå den där knappen som fick mig att känna mig osäker på mig själv. Det finns mycket inom mig nu som säger att jag bör kasta allt jag har skrivit och bara vara tyst för att inte behöva bli stämplad igen eftersom att det är så det är och alltid har varit. OCH det är just DET som är fel. Jag ska visst skriva, prata och berätta om detta. Jag ska visst få stå här idag efter allt som hänt och händer. Att kunna återberätta för att dels få andra att inse att något måste göras men att också få någon som kanske var eller är som den 12 åriga Moa jag var att inte känna sig sådär obeskrivligt ensam. 

Det är såklart att jag hatar alla dom som både då och nu förstörde och förstör mitt liv för att dom fick det dom ville. Dom fick se mig ledsen, nedtrampad och osäker. & jag kommer alltid att hata dom. MEN jag har så extremt mycket att tacka för. OCH det är något som ingen av dom själva kommer att någonsin vilja förstå. 

Jag är fortfarande rädd för att få uppleva de händelser som jag en gång i tiden fick uppleva och jag kommer alltid ha kvar den känslan långt inom mig oavsett hur mycket jag går till en psykolog. MEN jag blir för varje dag som går lite lite starkare bara genom att jag nu ikväll har vågat skriva HUR BRA jag och alla ni andra är. Det är klart att jag inte har kommit bort från det och mår helt bra idag oavsett vad som hände förr, men jag vet att varje dag blir jag starkare. Precis som alla andra som också brottas med sin vardag. 

Om några år så kanske det är jag och du som är chef på det där jobbet som en av dom som en gång förstörde våra dagar vill jobba på. Då är det vi som kommer sitta där på våra snurrande stolar med fötterna på skrivbordet och säga - "nej tyvärr" och vända på klacken och gå för att vår karriär är något som tagit en bättre fart än vad deras har. Sorry not sorry. 

 

NI ÄR BÄTTRE ÄN BÄST. FINARE ÄN FINAST. VÄRDEFULL VÄRDEFULL VÄRDEFULL. - Alla förtjänar kramar SÅ GE VARANDRA DET. 

 

 

kroppen sa nej / lamm!!!!!

Hej på er! sent inlägg igen = jobbiga dagar just nu. & så har det verkligen varit idag. En riktigt jobbig dag. Somnade igår med olustiga känslor i kroppen, känslor som kändes så svåra att få någon annan att förstå. Som en hopplöshet som svepte över och kvar blev jag och min kropp med en känsla av att allt är hopplöst. Ibland uppkommer såna stunder och jag hatar det. 

Vaknade upp i morse vid 06.15. Tänkte: Nej. Gick upp på toa, mötte mamma i köket och vi bestämde att det fick bli en hemmadag idag. Vilket verkligen var så behövligt. Jag utsätter min kropp dagligen för saker som den inte klarar av alla gånger. I extremt långa dagar som kroppen många gånger försöker säga ifrån men dum som jag är så brukar jag oftast inte lyssna. Även fast jag vet att det är SÅ viktigt. Så idag har jag absolut inte gjort någonting vettigt alls förutom att jag gick ut till vårvädret och städade kaninens bur och myste med lammen som har kommit. DET HAR NÄMLIGEN KOMMIT LAMM. Den första föddes för nån dag sen och så kom det trillingar igår. Sååååå gosigt. BÄSTA med våren är lamningsperioden. Massa gos gos gos.

Däremot har jag gått och haft vääärldens jobbigaste huvudvärk exakt hela dagen. Pappa säger att det kan bero på att jag har slappnat av vilket har gjort att musklerna slappnar av och gör att jag kan få värk då jag ständigt är på helspänn hela tiden annars. Ah..vad vet jag, har haft riktigt ont iallafall och Alvedon hjälpte inte.  

Åhh en sak som hände igår på träning var att mitt sår från operationen gick upp. Allting blev kaos då det blödde som fan. Så nu ikväll så kunde jag inte vara med att dansa utan åkte bara dit och körde lite smått och väldigt försiktigt på sidan om med Amanda. Blir så otroligt trött på detta elände, det är så sjukt svårläkt. Vill svära alla svärord som finns åt detta då jag inte alls borde träna på ett tag för att verkligen låta det vila ordentligt. MEN det är så fruktansvärt svårt ju. Träning är ju min räddning många gånger! huh.. 

Imorgonbitti har jag psykologtid vid halv nio. Känns skönt att gå dit faktiskt då jag inte alls mår så bra just nu. & sen får vi se hur mycket av dagen som jag orkar. Målet är att iallafall ta sig till psykologen. Ett steg i taget och ständigt lyssna på kroppen. INTE undvika den. 

Hoppas ni mår bra!! & om ni, precis som jag, inte gör det just nu så vill jag att du ska veta hur fantastiskt värdefull du är och att det är OKEJ att inte må bra. Det är okej att vara ledsen, vara arg och ha känslor. Det är OKEJ att prata om dom och det är OKEJ att inte vilja prata om det heller. Bara du kommer ihåg att TA HAND OM DIG SJÄLV. Var försiktig om din kropp, lyssna lyssna lyssna på den. DET ÄR VIKTIGT. Kramas lite extra imorgon med den du tycker om, oavsett vem eller vad det nu kan vara. Mamma, pappa, kompis, kärleken eller favorit gosedjuret. KRAMAS. 

Vi hörs, puss

VI KÄMPAR TILLSAMMANS SOM SYSTRAR / + en hälsning till alla er män

8 mars. Kvinnodagen. Den där dagen som är tillägnad åt den del av samhället som inte får höras lika mycket, inte får lika mycket lön, inte får se ut som dom vill, vara som dom vill eller bli den dom vill utan att bli ifrågasatta. Kvinnor som dag ut och dag in kämpar. Kämpar för att få de där rättigheterna som är självklara men som samhället än idag inte riktigt kan släppa på. Släppa på det strikta, åtspända skärpet runt det som anses vara "rätt eller fel". Det ska fortfarande finnas en skillnad mellan dom som är män och dom som inte anser sig vara en man. - EN dag om året får vi. Tack samhället för er ödmjukhet. 

Jag menar, ska det inte alltid vara så att dagar är för alla? Å andra sidan kanske jag får buga och bocka. Dock är denna dag, som äntligen är tillägnad till mig och alla andra ickemän, en dag som också helt plötsligt får män att vilja höja sina högre röster ännu en gång. Förra året, "Womens day" - "Wo" stryks över och kvar blir "mens day". Aboslut. Ta för er. Ta för er av den dag som är tillägnad till en sån som mig som dag ut och dag in, hela tiden, kämpar för att få höras lika mycket som du, du man som tycks tro att du har allt i dina händer. Absolut. Kriga för att få även denna dag till din. Tack för din ödmjukhet du kränkta man. 

Äsch, jag som alla andra dagar annars spyr över er män som tror sig ha makten över allt och alla. Kvinnors åsikter och kroppar. Ja er tänker jag knappt lägga någon energi på idag. För idag är det vår dag. Vi som är starkare än något annat. Vi som hela tiden kämpar för att få de rättigheter som egentligen är helt självklara. Vi kvinnor som egentligen förtjänar varenda pris som utdelas, varenda chefsjobb som den där mannen bredvid fick istället bara för att han är man (JA, det kan faktiskt bero på det), den där makten över vår egen kropp som någon av det andra könet hela tiden tror sig ha den fulla makten över. Vi förtjänar att känna oss som krigare och hjältar över allt vi gör och går igenom varenda dag. En guldmedalj över alla trakasserier som vi dag ut och dag in orkar att höra och förtränga bort. Vi förtjänar att för en gång skull verkligen få den kärlek som vi behöver. Den där äkta kärleken. Inte komplimanger i form av busvisslingar vid trottoaren eller en tafsning på rumpan utan att för en gång skull känna oss värdefulla. Grymma. Fina. Snygga. Sexiga. Inte känna oss äckliga när en man berättar hur sexiga vi är när vi valde den där lite uringade tröjan som gjorde att vi ångrade varenda sekund som gick till att välja just den tröjan. Utan att på riktigt känna oss BÄTTRE ÄN NÅGOT ANNAT. 

Så snälla du man som hela tiden tar den där platsen i samhället som vi hela tiden också kämpar för att få ha. Du man som tänkte följa oss med blicken, från tå och upp eller du man som idag kommer att försöka kämpa till att få denna dag till din också. Snälla låt bli. Låt bli. Låt oss få den lilla bit av din värld till vår egen. Låt oss få visa dig och alla andra män i detta samhälle att vi förtjänar exakt lika mycket som dig. Både i pengar och makt. I allt. Att vi, precis som du, förtjänar att få gå upp denna morgon och leva denna dag i samma jäkla värld som du lever i med samma jäkla rättigheter. Låt oss få känna oss som den starka kvinna vi är och låt oss få älska våra kroppar utan era åsikter. Låt oss få känna av på det som vi kämpar till att få känna varenda dag. 

OCH TILL ALLA TJEJER: IDAG är VÅR dag. Älska dig själv, älska varandra, stötta varandra och känn er bättre en någonsin. För DET ÄR NI. Våga välja den där tröjan som egentligen gör dig osäker på din kropp pga alla äckliga "komplimanger" som ges av dessa män i samhället. ROCKA ERA KROPPAR och känn er SNYGGA. FÖR NI ÄR SJUKT SNYGGA. Kramas lite extra och ta hand om varandra!! & strunta i alla dom där skräpen i samhället. VI KÄMPAR TILLSAMMANS som systrar. 

förvirrad av plötslig ångest ???

Hejsan bloggis! ÅH onsdagar är INTE min dag. Iallafall inte träningsmässigt. Blir irriterad för det har i princip alltid blivit så alla onsdagar som det har varit dansträning. Det känns inte helt fullt bra, någonting fattats. & idag var absolut inte alls min träningsdag. Jag vet inte vad som riktigt hände inom mig men någonting hände. Jag stod och drack lite vatten och stod och kollade på när några dansade igenom sina koreografier då jag helt plötsligt får en sjukt konstig känsla i kroppen. Jag vet inte men helt plötsligt kändes det som att jag hade en sten i bröstet, bara en lunga att andas med och tårar som försökte tränga sig upp. Har aldrig varit med om något sådant. Det blev som en ren panik inom mig. Helt plötsligt kändes ingenting bra, allt kändes värdelöst. Jag kände mig värdelös och otroligt nedstämd. Det var nästan lite läskigt då det bara kom, helt plötsligt. Amanda förstod inte heller då det bara uppkom helt plötsligt. Det blev som en våg av ångest i min kropp och jag kände mig jätteförvirrad. ??? Känner fortfarande av det även fast det har gått mer än en timme. Helt plötsligt slog allting om. Men att det slog om inne i danssalen, vid träning bara av en liten vattenpaus? 

Men förutom detta som hände ikväll så har jag faktiskt haft en rätt bra dag idag. Tjejerna får dagarna att rulla på väldigt bra, har skrattat väldigt mycket vilket har gjort att lyckan har bubblat upp lite extra ibland. Vilket såklart betyder väldigt mycket för mig och gör att det går att ta sig igenom dagarna i skolkorridorerna och klassrummen. Jag kämpar & jag är så bra som kämpar. 

Nu ska jag ta lite yoghurt med GUTENFRI granola!!!! Wiie, äntligen har det kommit ut en glutenfri och jag måste bara testa den redan ikväll! mums. Sen blir det söööömn, har längtat sen imorse! Dock är det matteprov imorgonbitti. Omprov för min del. Det får bli som det blir, snart helg!! 

Kom ihåg att ta hand om varandra, puss

 

 

söndag - 10 djupa andetag

Hej på er! åhhh.. vad hände med lovet egentligen? jag ska absolut inte klaga över lovet då det har varit supersköna, välbehövliga dagar men det gick ALLDELES för snabbt. Vilket jag känner nu känns jättejobbigt.. Har en huvudvärk som kan ha med ångest och spänning att göra och jag upplever att idag har det varit en betydligt sämre dag än alla andra dagar denna vecka. Denna vecka som jag faktiskt har mått bra på med hjälp av både ett lov och en medicin som kroppen verkar samarbeta bra med, men idag känns det inte alls lika bra. 

Idag åkte också Lussie hem vilket också var tråkigt.. Vi gosade 2 timmar i sängen imorse, tog en långpromenad när vi mötte upp Edvin vid bussen och sedan har vi suttit och gosar länge innan Celine kom! Har varit så kul och värdefullt att få ha henne denna vecka, det är något speciellt med hundar. Att känna sig älskad, värdefull och inte lika ensam är något jag verkligen får uppleva tillsammans med hundar, det är guld värt faktiskt! Glädjen och lyckan som dessa djur sprider - det låter lite löjligt kanske men jag tror faktiskt att anledningen till att jag mått så bra som jag mått denna vecka är för att det har varit lov, jag har käkat min antidepp och fått mysa med Lussie. Antidepp + hundar + lov = ett bättre psykiskt mående. 

Imorgon är det skola igen som gäller. Rutinerna börjar igen, vardagen.. vardagen som jag själv inte har bestämt utan en vardag som styrs av andra. Jag har ångest, har alltid ångest inför detta, men det ska väl gå bra oavsett om det känns som att jag kommer gå under jorden imorgon eller att jag skulle vilja ligga kvar i sängen med rullgardinen nerdragen. Det är såklart att jag kommer fixa dessa veckor som är nu innan nästa lov. Jag klarar det alltid på ett eller annat sätt, hel eller trasig. Jag kommer alltid dit. Men vägen dit är något jag är rädd att påbörja igen. Den gör mig illamående, orolig, trött, orkeslös, arg och helt enkelt ångestfylld. Så ångestfylld att mitt huvud vill sprängas av smärta eller att min mage vill knyta 10 knutar. Men det kommer att gå bra. Jag klarar ju det. 

Denna kväll känns tung och jag skulle vilja gå och lägga mig nu för att få slippa det som min kropp håller på att förbereda för men samtidigt vill jag inte gå och sova alls då morgondagen kommer snabbare inpå. Ska iallafall ta en dusch nu, använda mig av mitt nya silverschampo och balsam och sedan ta lite frukt. Andas några djupa andetag, in genom näsan ut genom munnen med handen på magen och ryggen sträckt. Påminna mig själv om hur bra jag är, hur värdefull jag är och hur bra jag har det bortsätt från allt ont. Pussa på Edvin och låta hans kärlek påminna mig ytterligare hur älskad jag är utav honom. Hur bra han och jag har det. Påminna kroppen. Påminna mig själv. 

Till er som också börjar skolan imorgon efter att ha haft lov och känner er uppslukade av ångest: NI KLARAR DET. Jag är hundra procent säker på att ni klarar det. Det är SÅKLART att ni klarar det. Men OM ni faller så är det OCKSÅ okej!!! Bara det att ni ställer klockan för att gå upp imorgon eller tar er till skolan men går över vägen och tar nästa buss hem igen är ett STORT steg till att orka ännu mer nästa dag. 

Ta hand om varandra! 

 

 

DET HÄR ÄR JAG. - ACNE ÄR OKEJ.

Jag tänkte ta upp en sak som egentligen är väldigt känsligt för mig. Något som jag i flera år har gått och dragits med, hela tiden, varje dag. Något jag inte verkar kunna påverka vad eller hur jag än gör. Det är något som kan få mig gråtfärdig inne på toan när sminket åker av, eller när jag försöker sminka över det med den tjockaste foundation som jag äger men inser sen att det inte går att dölja. Jag är ledsen, jag är arg och jag går ständigt runt och oroar mig, avundas och tänker i stort sätt allt för mycket på detta. För vissa är det ingen biggie, för vissa, dom som har det eller för dom som inte har det, så är det inget märkvärdigt. DET ÄR INGET MÄRKVÄRDIGT - men ibland, vissa dagar kan det kännas så. Som att detta är fel. Såhär ska man inte se ut. Prickig. 

Jag pratar om min acne. Min hy i ansiktet som består av ärr, röda partier, finnar och infektioner. Min hy som jag i år, ÅR, har försökt med än bunt olika krämer, ansiktsrengöringar, masker & till och med penicillin och olika kosttillskott för att få bort, lindra och slippa. Men inget har lätt till någon förändring och ingenting vill fungera. 

Ibland kan jag bli så fruktansvärt trött. - trött på andra.

Jag avundas alla som då & då får 1 eller 2 finnar. Jag avundas alla som klagar på en ÄNDA finne i pannan. Jag avundas alla som mår dåligt över finnen som inte gick att sminka över på morgonen innan skolan. Jag avundas alla som klagar på den lilla finnen på kinden som påstås vara i princip 5 cm stor och knallröd men som egentligen knappt syns. Jag avundas alla er som efter den där dagen ni gick en hel dag och mådde dåligt över finnen som hade kommit under natten helt plötsligt var borta dagen efter. - Förlåt, men ni kan förstöra en hel dag för mig. Ni är fruktansvärda. 

Om en finne är något man måste gråta över, klaga över och må dåligt över.. vad är då ett ansikte som jag bär på? Vad är då jag? Är jag inte alls fin? Borde jag gömma mig under all concealer och foundation och inte känna mig fin när jag väl är hemma och allt smink åker av. 

"Ni som inte alls bär på ett acnedrabbat ansikte, ni som har ett ansikte utan ärr och utan partier som gör ont, men ändå säger att ni aldrig skulle kunna gå utan smink. Ni som ändå, bara för att ni har fått en liten finne, klagar över erat bekymmer som kommit upp under natten men som kommer att vara borta om två dagar. - Ni är fruktansvärda. För om en finne är något som man måste gömma vad är då ett acnedrabbat ansikte? Min acne är något av det förjävligaste jag har och är med om, sedan jag var elva år. & vissa dagar så besegrar den mig, gör mig gråtandes på kvällarna och får mitt psyke att tappa greppet. Får mig att känna mig ful, fulare än något annat. & jag är inte alls egentligen stark nog att visa 1446 människor mitt rätta jag. Men samtidigt är det någonting som får mig så starkt att vilja göra det. Jag vill bryta tabun om att alla som har acne ska behöva vara rädda för att visa det. Jag vill förändra. För jag kan inte göra något annat än att försöka kämpa vidare till att få bort det och jag är exakt samma person med eller utan smink" - ett instagram inlägg som jag skrev 31 augusti 2015. 

Och jag håller fortfarande fast vid detta. Det är en så extrem känslig del i mig att visa vem den "riktiga" jag är fortfarande MEN det känns som att det på något sätt känns i och med det så jävla viktigt att jag måste ta upp detta. Det finns en anledning till att jag mår dåligt över det. Det finns en anledning till varför jag är rädd att sova borta hos kompisar, det finns en anledning till att bada på allmänna platser på sommaren är något som inte känns bekvämt. MEN DET SKA INTE BEHÖVA VARA SÅ. Jag blir arg på att jag ska känna såhär och jag blir arg på att veta att jag inte heller är ensam om att känna såhär. Men det som gör mig mest arg är att det som har påverkat mig mest av allt, det som påverkar alla, till och med tjejen i omklädningsrummet som skulle göra allt för att få bort den där lilla finnen i pannan, är alla i samhället. ALLA. - Det är okej att inte ha en hy som är så slät som en 4 årings kinder. Det är SÅKLART att det är okej.

- Jag önskar att jag inte ens behövde skriva den där meningen. Det är såklart att det är okej? 

Så kan vi bara sluta. Helt ärligt bara SLUTA. Jag är exakt samma person med eller utan smink & jag vill att från och med nu ska jag faktiskt få känna så. Varje dag. Hela tiden. ALLA ska få känna så. 

 

UPPDATERING AV MEDICIN / lov snart!!

Hej på er! åh igår han jag inte alls blogga då dagen inte alls blev som den var tänkt.. jag slutade tidigt vilket kändes som hela räddningen för dagen då dagen igår var rent ut sagt skit. Jag åkte bara raka vägen hem och redan på bussen från skolan kändes det som att något verkligen sög ut all min energi. På bussen hem så somnade jag också. När jag väl var hemma så var tanken att jag skulle vila lite. Kolla lite youtube och äta lite mellis innan jag skulle plugga till matteprovet. Istället slutade det med att jag fick extremt ont i huvudet, så som migrän, och somnade i soffan 1-2 timmar. Det blev varken matteplugg eller något annat som hans med och energin och motivationen till att ta sig till dansen kändes flera mil långt borta från min kropp. Det är nog medicinen som är här och spökar igen. Lika trött som jag är kl 22 på kvällen är jag kl 13 på dagen just nu. Oavsett om jag sover lika många timmar (ungefär 7 timmar) om nätterna som jag alltid har gjort så behöver min kropp tydligen ännu mer just nu. & att somna på kvällen igår var inte alls något problem. Var helt blek i ansiktet när jag kom hem efter dansen igår. Blir så otroligt trött, vilket är en av biverkningarna som man kan få. Men trodde inte alls att det skulle innebära en sån här trötthet. 

Slutade tidigt idag också och åkte hem till Edvin nu för att mellanlanda lite innan jag ska tillbaka till skolan igen och ha dansträning med föreningen. Jag är lika trött nu som jag var då vilket betyder att jag när som helst skulle kunna slockna. Känns bra att det är sportlov nästa vecka då jag på lördag ska börja ta 2 tabletter. Antingen har kroppen hunnit vänja sig lite eller så kommer jag påverkas ännu mer. Känns skönt att jag isåfall bara kan vara hemma och faktiskt bara lyssna på kroppen för en gångs skull. 

Apropå sportlov (!!!!) så är det ju faktiskt bara en dag kvar tills jag äntligen får ledigt! åh så otroligt skönt. & det är faktiskt så att imorgon fyller jag även år vilket gör att det kan nog inte bli så mycket bättre nu haha. Fyller 17 år, inte den åldern man kanske längtar till men ännu ett steg närmare 18. 17 år, den 17 februari 2017 (lite komiskt??)

Nu ska jag gosa lite extra med Edvin och sedan ska jag försöka klara mig igenom resten av kvällen utan att somna någonstans haha. Känns precis som att jag skulle ha tagit ett sömnpiller. JOBBIGT. 

FREDAG imorgon hörni!! VI ÄR BÄST. Puss och kram

1 hel tablett - ångest

Hej på er.. fan vilken jobbig dag idag och kväll det blev igår.. Vi var ju bjudna till mammas faster karin då hon fyllde år igår. Det var supergod mat och det var kul att träffa släkten men jag kände mig inte alls i någon bra form. Kände mig ångestladdad och ledsen. Pappa skjutsade hem mig vid halv 8 & så var jag hemma själv hela kvällen igår istället.. Kollade mello och så. Lyssnade på kroppen helt enkelt. Idag har det varit samma sak. Vaknade vid 10 och har gått i pyjamaströja, ingen bh och mjukisshorts hela dagen. Från sängen och soffan har jag i princip rört mig och har försökt att plugga men det har inte funnits någon koncentration. Vi var bjudna att fira en kompis som fyllt år nu i eftermiddags men jag stannade hemma. Det gick bara inte att orka byta om och fräscha till mig. Allt som kom ur min väg har bara känts jobbigt och jag har varit på otroligt dåligt humör hela dagen. Otrevlig mot allt och alla. Skit med andra ord. - Ännu en biverkning från antidepp medicinen antar jag. Började ta en hel igår från att ha tagit en halv en vecka. Kroppen reagerar direkt. Hoppas det vänder snart. 

Har försökt att iallafall göra något snällt mot min kropp nu iallafall, tog en lång dusch och sitter just nu med inpackning i håret. Denna vecka kommer vara jobbig då det är mycket i skolan som ska klaras. Speciellt ett matteprov som jag inte har slagit upp böckerna än och pluggat till. Jag förstår absolut ingenting av det vi ska kunna och känner mig så fruktansvärt värdelös när jag slår upp boken och försöker ge det ett försök. Därför har jag hela tiden skjutit upp det så pass mycket att jag inte har öppnat boken än.. fan. 

Snart kommer Edvin hit också. Hoppas ångesten lägger sig så jag åtminstone kan vara lite trevlig eller rolig att umgås med. Men det är skönt att han kommer hit, han vet hur jag är och vad jag behöver.  Antidepp som ger biverkningar och söndag, ångest läggs på ångest.  

Inget roligt inlägg idag. Ibland blir det så. Livet är inte alltid på topp även fast man kan tro att alla andras liv är det. Så kom ihåg att ta hand om varandra hörni, man vet aldrig vad personer går runt och bär på. Kram

(slänger in en selfie som ni vid det här laget redan har sätt tidigare)